Emmy Lea

Flytta hemifrån
Om du hade sagt till mig för ett år sedan, att jag skulle flytta hemifrån redan året därpå, hade jag antagligen skrattat dig rakt i ansiktet. Det hade varit en sådan främmande tanke. Ett omöjligt hinder. Jag var inte mogen, inte redo att kasta mig handlöst ut i det okända.
 
Jag läste ett citat en gång om att fylla år, och om att mogna. Att det aldrig varit någon som berättat för dig att när du fyller 20, så har du fortfarande ditt femte år inom dig, det som gör att du kan gråta okontrollerat. Eller att du fortfarande har ditt trettonde år inom dig, då du kunde slänga ur dig hemska ord till din mamma utan att bry dig. Det var ingen som berättade att när du fyller 20 finns allting kvar.
 
Och förra hösten hade jag aldrig kunnat tro, att jag kunde lämna nittonåringen bakom mig. Att jag kunde passa som 20. Att det var möjligt. Men jag ska inte säga att det var lätt. Planeringen och fixandet av lägenhet, med alla dess saker, det gick otroligt smidigt. När jag får en uppgift, då jävlar går det bra. Då satsar jag 120% och livet bara rullar på, utan oro eller ångest. Om det går att planera till i alla fall 99%, då går det bra för mig.
Att bo ensam och börja studera på högskola går inte att planera till 99%. Det går inte att förutse allting som kan hända, hur det kommer kännas, om jag kommer klara av det. Det är det svåra med att flytta hemifrån.
 
Trots att jag inte brukar ha värst mycket liv runtomkring mig, så märker man ofattbart mycket när det plötsligt är tyst. När det inte finns några ljud av smygande tassar på golvet, eller skrammel i köket när någon annan plockar ur diskmaskinen. Du är ensam. Det är jobbigt. Men det går antagligen över. Så det får vara så just nu.