Emmy Lea

Högtid
Någon mer än jag som är ofantligt trött på allt detta fanskap, explosivt planerande och fantastiskt slöseri med pengar som högtider medför? I år satte jag stopp för förväntningarna. Julen var vanliga vardagar med jul instoppat, och nyårsfirandet fick helt och hållet ta sitt pick och pack och dra någon annanstans. Att ha förväntningar är det nog det värsta som finns. Att tro att någonting speciellt ska hända eller att någon slags diffus magi ska infinna sig och få världen att stanna upp. Så jag struntade i förväntningar i år. Sitter idag ensam i min lägenhet och gör precis vad jag har lust för, och jag bryr mig 0% att det är en röd dag idag. Ska skypea med mamma senare för att ha någon slags gemenskap den här ovanligt vanliga dag. Asså? Nyårsafton? Jaha ja, vänta bara så ska jag ta på mig finkläder och gå ut mitt i natten och se på kemiska färgexplosioner vars ljud får bröstkorgen att vibrera och öronen att göra ont. Låter super-speciellt. Har ju inte alls gjort det i ungefär tjugo år. Man börjar la tröttna. 

Men om du som läser det här tycker att högtider att alldeles, alldeles underbara så ta för all del på dig finklänningen/kostymen ikväll och dansa iväg på fest och titta på den magiskt sprakande färgshowen på himlen inatt. Man gör som man känner.
Skriva
Och så var det ju det där med att blogga. Det har ju gått så bra nu i ungefär fyra månader att hålla igång min lilla blogg och skicka ut ord i den stora organiserade röran av kod och information som är internet. Men på senaste tiden har jag faktiskt glömt av bloggen. Så kan det gå. Spenderade hela dagen igår i min säng och skrev en fanfiction berättelse i min mobil och när jag väl var klar vid tio-elva på kvällen så hade jag lyckats pumpa ut 9802 ord. Tjohej liksom. Jag började skriva berättelser när jag kom upp i tonåren, och för nåt år sedan började jag planera egna böcker som jag vill skriva. Men det har alltid bara varit på planeringsstadiet. Det är svårt för mig att bara kasta mig in i skrivandet om jag inte vet hur berättelse s värld ser ut och fungerar, och hur karaktärerna ser ut och beter sig. Det är oerhört komplext för mig om man vill få det trovärdigt och kunna se det framför sig. Det är lite som att sträcka ett gummiband och hoppas att spänningen håller i hela tiden som läsaren tar sig an berättelsen. Minsta lilla felsteg så rycks gummibandet tillbaka och det är som om världen från berättelsen försvinner runtom en och ersätts av verkligheten. Det får inte hända. Eller det ska inte hända om man skrivit en bra berättelse. Jag kommer fortfarande ihåg första gången jag läste en av Harry Potter böckerna och hur mamma avbröt med att säga att det var middag. Helt plötsligt bleknade Hogwarts bort framför ögonen på mig och kvar var orden i boken. Ett tråkigt uppvaknande. Det finns något magiskt i att kunna sjunka ner totalt i en berättelse och låta dens värld och bekymmer ta över. Fantastiskt. Men då krävs ju en välskriven text med genomtänkta karaktärer och en planerad värld. Speciellt om vår världs regler som kastas omkull. Dem senaste veckorna har lyckats skriva och faktiskt hålla igång skrivandet. I vanliga fall har jag brukat lyckas med ett stycke, kanske t.o.m en sida eller två. Men inspirationen har alltid ryckts bort för snabbt för att jag inte haft tillräckig koll på vilka karaktärerna är och vad dem vill. Under de senaste veckorna har jag löst detta genom att skriva fanfiction. Det är berättelser man skriver om karaktärer och världar som någon annan redan skapat. Det kan vara från filmer, böcker eller tv-serier. Då finns informationen redan på plats, och läsarna kommer veta exakt hur personerna ser ut, hur världen ser ut och vad reglerna och beteendena. Då kan man som "författare" välja att fokusera helt och hållet på handlingen. Jag har så mycket lättare för att skriva långt när jag skriver fanfiction. Det finns liksom oändligt med inspiration för att skriva då, men tyvärr inte oändligt med tid. 

Envisa jag på gymmet
Det är så fantastiskt bra att torrschampo existerar när man precis haft ett sjuhelvetes tufft men skönt,  gympass och håret ligger i svettiga stripor runt ansiktet, och ser lite allmänt ut som att det kanske har planerat att gå av. Prisa gudarna för torrschampo då. Det vill säga, just nu. Drog till gymmet med tanken att jag skulle köra min vanliga runda på gymmet, men nej det förstår ni hade inte min hjärna lust med när jag väl klev upp på crosstrainern. Istället för att nonchalant trycka på "Quick start" blev lilla jag nyfiken på knappen "weight loss" och så helt plötsligt kastades jag in i ett genomtänkt crosstrainer-program som höll på i 30 min med varierande jobbiga nivåer. Det var ovant och lite klurigt men definitivt spännande. Med tanke på hur dålig min kondition är trodde jag att jag skulle svimma efter de där tio minuterna som jag vanligtvis brukar kämpa mig igenom, men icke. Känner mig måttligt stolt. Sedan att pulsen rusade fram på ett stadigt 185 slag i minuten kan vi la låtsas som inte hände? 

Efter det så började jag dra mig igenom mitt vanliga gympass som inkluderar alla muskelgrupperna, uppifrån och ner. Det var där jag märkte hur envis jag faktiskt är, haha. Eftersom jag redan var inne i adrenalinkicken så tänkte jag att jag lika gärna kunde köra fullt ut på resten av maskinerna. Så jag tog de tyngsta vikterna jag klarade av på maskinen jag var vid och gjorde så många sets som jag orkade, och så bytte jag maskin och gjorde samma sak där. Herregud. Hur lever jag ens fortfarande? Svetten bara forsade, men bara i ansiktet, hårbotten och nacken vilket kanske en del tycker är skönt då jag praktiskt taget slipper jobbig kroppssvett i övrigt. Men där jag svettas syns det allra mest. Typiskt. Men torrschampot löste det mesta och gav håret 210% fluff i volym så nu när jag faktiskt sitter i en hög i soffan här hemma måste jag ju bara pallra mig in i badrummet och ta den där duschen. Ja. 

Jag är inte ett särskilt stort fan av att tvätta håret. Jag gör det naturligtvis när det behövs, jag är inte galen, men det tar ett tag från det att jag bestämt mig för att göra det, tills jag faktiskt ställer mig fullt redo i duschen. Det är som on jag behöver tid för att starta upp. Jag måste förbereda mig mentalt. Sen när jag väl står där brukar det varma vattnet vara superunderbart och då förstår jag inte varför jag tjafsade så mycket innan. Det är förstås tills fukten och värmen börjar skapa ett sug inåt och duschdraperiet som enbart är fäst i toppen drar sig närmare mig. Då är det glasklart igen varför jag tjafsade med att gå in i duschen. Det där förbaskade duschdraperifanskapet från helvetet retar gallfeber på mig. Och som den envisa person jag är, så försöker jag stoppa dess närmande med de olika flaskorna jag har i duschen. Det vill säga att jag prompt placerar dem ovanpå nederkanterna av draperiet för att få det att stanna. Den här strategin har varierande vinstchans varje gång, men det är min enda lösning. Aja. Nu är jag ju där i alla fall, i den där stunden då jag tjafsar om att gå in och tvätta håret. Jag kommer snart ge upp. Eller? 

Jo. Fan Linnea. Haha. Jobbigt att vara envis ibland.