Emmy Lea

-
Det hade gått bra så länge nu. Mot förväntan så hade det gått så åt helvete bra för mig. Och helt plötsligt kom det. Tre månader senare så var det någon liten detalj inuti som brast. Jag märkte det inte först, det fanns ju ingen stopp-knapp här inte. Livet skulle fortsätta, envis som jag är så intalade jag mig själv att det inte var någonting, att det är okej. Och visst är det okej. Det är okej att inse att man inte mår bra. Att det är något som inte stämmer. Och det är helt okej att ta några steg tillbaka och backa då. Backa undan från press, från stressiga och oönskade situationer. Men det är fan svårt, så svårt att jag blir arg på lilla envisa mig som har så svårt för att stanna upp och förstå allvaret. För min hjärna och min kropp kan ju ljuga så bra. De säger till vid minsta vink att oj, nu är det något skumt här, detta måste vi djupanalysera, någonting är fel. Men så visar det sig alltid att det var en överreaktion. När det väl kryper tätt intill på riktigt, när det faktiskt tar sig in i mitt hjärta, mitt huvud... Då känns det försent. Då är det bomber och knivar som tar styret, för kontrollen över mig. Och det är ju klart fan att min hjärna djupdyker ner i första bästa distraktion. Jag har levt i förnekelse i några dagar nu. Jag har inte hållt det gömt, nej, men att prata om det och säga att det löser sig nog är inte samma sak som att leta reda på grundproblemet och ta itu med det. 

Så nu sitter jag här med en dov kramp i magen, smått skakiga händer och en gråtklump i halsen medan hjärtat slår nästan omärkbart fortare och hårdare än vanligt. Och i min förnekelse har jag placerat tankarna långt bak och istället satt all min fokus på en tv-serie och en berättelse jag baserar på den. Det är allt jag har tillåtit mig själv att tänka på. Varenda ledig sekund har tillhört den, även de stunder som borde ägnats åt studier, åt matlagning, åt disk och städning. Jag gör mitt bästa för att undvika problemet som har växt in sig i mig och jag har placerat all min koncentration på någonting som jag känner passionerat inför. Men nu mår jag inte bra. 

Jag är rädd. Det finns ingen skam i att vara rädd. Alla människor på den här planeten är rädda för någonting, det är ingenting unikt konstigt med mig för att jag är rädd. Det är bara det att jag hatar rädsla. Jag tycker inte om känslan av att vara rädd. Av att vilja förstå, vara med, göra allt snabbare och mer, men att samtidigt vara så sinnessjukt frustrerande bunden till en känsla av obehag och början till panik. Jag är rädd för att göra fel. Rädd för att misslyckas. Rädd för att kasta bort allt jag har lyckats med under de senaste månaderna, året. Jag vill klara mig. Jag vill göra mitt bästa men ibland är det svårt att acceptera eller ens förstå var gränser går. 

Jag vet inte vad jag ska göra. Men jag är inte ensam, trots att jag många gånger under liknande situationer trott och upplevt det så. Jag vet vilka som finns där för mig, jag vet vilka val som finns. 

Men jag behöver inte 100% fullstopp, jag vill bara ta mig upp och förstå. Ta tag i allt. Jag behöver inte insatser från höger och vänster. Men att få det ur mig är viktigt. Prata. Skriva. Det är då som det går att andas igen.