Sex månader. Ibland känns det som om jag fortfarande är där, fast i stunden då livet har förändrats vare sig jag vill det eller inte. För sex månader sedan så var det mitt val. Jag hade tagit det gigantiska klivet jag inte trodde jag skulle klara av, som tre månader innan den stunden inte ens funnits på kartan. Helt galet osannolikt var det att jag - lilla förvirrade fantastiska jag - skulle klara av någonting sådant, ett så stort steg. Det fanns mycket som jag kände talade för att det inte skulle gå. Ångest, ensamhet, svårigheter att klara av saker. Men det är sinnessjukt underbart hur mycket man kan klara av, lära sig och lösa när man anstränger sig för att man bara vill så förbaskat mycket. För sex månader sedan flyttade jag hemifrån.
Det känns konstigt och normalt på samma gång. Men ända sedan jag blev diagnosticerad med Aspergers 2011 så har jag arbetat och tränat och levt för att kunna göra det som jag vill. Klara av att vara social under längre tidsperioder utan att min kropp och hjärna drar igång nödlarmet av utmattning. Jag klarar av att vara social, det är till och med kul. Dock inte i jättestora folkmassor, och definitivt inte i en högljudd miljö. Den kombination slår ut mina batterier kvickt som fan. Med min diagnos har det också varit andra vardagssaker som känts svårt innan jag flyttade hemifrån. Att hålla koll på mina rutiner - att ens hålla igång rutiner och någon slags struktur på mitt vardagliga liv så att inte mina tankar exploderar. I början var det svårt att vara här i min egna lägenhet på egen hand. Det tog tid att få in de vardagsrutiner som jag annars aldrig behövt ta hand om själv; laga mat, städa, tvätta... Det är mycket som skulle kunna sägas för det som var konstigt att ta sig an i början. Men nu fyller jag 21 om en månad och jag flyttade hemifrån för sex månader sedan. Jag är så glad att jag tog den där galna chansen i juli och tackade ja till min plats på Högskolan Väst. Det var ju verkligen inte det som var tanken. Men nu är jag här i Trollhättan och läser första året på Digitala Medier och älskar att få uppleva de erfarenheter och människor som mitt liv ger mig. Jag är så nöjd med mitt val. Med min inre kraft, allt jag åstadkommit som jag för bara nio månader sedan trodde var ett svart hål av problem. Jag klarar mig på egen hand och det går jättebra. Med risk för att det här kommer låta som ett tacktal, så måste jag faktiskt nämna en person som gjort allting tusen gånger bättre och lättare för mig; min mamma. Hon får mig att glädjas över den jag är, får mig att se mina styrkor och hjälper mig att arbeta på mina svagheter. Hon finns alltid där. Så har det alltid varit.
Mamma, om jag på något sätt kunnat betala tillbaka för dessa 21 år som du funnits i mitt liv och varit där för mig, även de stunder då du borde tagit hand om dig själv på högsta prioritet istället för mig... Om jag kunnat lova dig en plats bland stjärnorna på natthimlen skulle jag göra det. Men jag hoppas att det här kan komma i närheten till ett tack - jag älskar dig.
0 kommentar(er)
