Emmy Lea

Insikter
Den här veckan är min sista vecka på sommarjobbet, och jag är...inte på jobbet. Igår tog jag mig iväg till jobbet trots en sjuhelvetes spänningshuvudvärk. Och när jag varit där i en och en halv timme så började det stråla smärta från min axel ner i hela armen. Så då sa jag stopp. Kroppen säger ifrån när den inte orkar mer, och det är vad som hände igår morse. Sedan den andra juli har jag tvingat mig upp klockan fem varenda vardagsmorgon, och det sliter rejält i en. När jag kommit hem efter en jobbdag så finns det noll ork kvar, och ändå måste det göras middag, smågrejer ska fixas, städ/disk/tvätt, ställa sig i duschen och tvätta håret... Saker man vanligtvis inte skulle tycka är överdrivet jobbigt kräver tusen gånger så mycket kraft efter en åttatimmarsdag. Det är trist att inse sina begränsningar. Men det är också väldigt viktigt. Så igår åkte jag hem från jobbet, och idag valde jag sjukanmäla mig. 

Jag har som närstående sett hur en persons ambition och vilja kan passera ens egen kropps gräns för vad den orkar. Hur man vill så mycket, hur man kämpar, när man egentligen orkar mindre. Och det gör ont i mig att ens tänka att jag kanske kommit i närheten av utbrändhet. Det får bara inte hända. Det finns inte en chans på jorden att jag med alla korten på bordet låter mig själv passera min gräns så långt. Jag är så oerhört glad att jag märkte av min kropps reaktioner i tid. Innan det gått för långt. 

Att gå upp klockan fem är alldeles för tidigt för mig. Att pendla till en annan stad för jobb är kanske också för jobbigt för mig. Trots att jag går och lägger mig tidigt, så har jag inte fått sova färdigt när klockan ringer på morgonen. Jag känner nu att jag behöver mer sömn. Min kropp sa ifrån. 

Idag undrade jag när klockan ringde ifall jag ändå skulle ta mig iväg till jobbet. Men jag hade legat vaken sedan klockan tre inatt och inte kunnat somna om. Då går det ju absolut inte att prestera bra utan att riskera att må dåligt. Så jag sjukanmälde mig. 

Det är så himla viktigt att ta vara på sig själv. Att veta sina gränser. Att lyssna när kroppen säger ifrån - att nu är det nog. Nu orkar jag snart inte mer. Utan min mamma och hennes visdom efter hennes egna erfarenheter så hade jag aldrig förstått någonting. Hon är så fantastiskt fin. Förstående. Jag älskar dig mamma, du vet så mycket bra saker. 

Jag får se hur resterande dagar under veckan blir, men just nu ska jag bara fokusera på att vila.