Jag har som närstående sett hur en persons ambition och vilja kan passera ens egen kropps gräns för vad den orkar. Hur man vill så mycket, hur man kämpar, när man egentligen orkar mindre. Och det gör ont i mig att ens tänka att jag kanske kommit i närheten av utbrändhet. Det får bara inte hända. Det finns inte en chans på jorden att jag med alla korten på bordet låter mig själv passera min gräns så långt. Jag är så oerhört glad att jag märkte av min kropps reaktioner i tid. Innan det gått för långt.
Att gå upp klockan fem är alldeles för tidigt för mig. Att pendla till en annan stad för jobb är kanske också för jobbigt för mig. Trots att jag går och lägger mig tidigt, så har jag inte fått sova färdigt när klockan ringer på morgonen. Jag känner nu att jag behöver mer sömn. Min kropp sa ifrån.
Idag undrade jag när klockan ringde ifall jag ändå skulle ta mig iväg till jobbet. Men jag hade legat vaken sedan klockan tre inatt och inte kunnat somna om. Då går det ju absolut inte att prestera bra utan att riskera att må dåligt. Så jag sjukanmälde mig.
Det är så himla viktigt att ta vara på sig själv. Att veta sina gränser. Att lyssna när kroppen säger ifrån - att nu är det nog. Nu orkar jag snart inte mer. Utan min mamma och hennes visdom efter hennes egna erfarenheter så hade jag aldrig förstått någonting. Hon är så fantastiskt fin. Förstående. Jag älskar dig mamma, du vet så mycket bra saker.
Jag får se hur resterande dagar under veckan blir, men just nu ska jag bara fokusera på att vila.
0 kommentar(er)
