- Nattliga tankar

Trodde mina sömnproblem var över, men nu har jag legat vaken i en timma drygt och klockan är 03:30 ungefär. Den här gången vet jag nog vad problemet är - jag är stressad inför skolarbeten. Vi har påbörjat de avslutande momenten i båda kurserna min klass läser för tillfället. Det är väldigt mycket att hålla i huvudet, och framförallt känns det som att det finns hög press på att det ska bli bra resultat. Någonting som försvårar arbetet avsevärt är att det för första gången med uppgifterna är grupparbeten. Nu ska jag inte påstå att samarbeten alltid är apsvårt. Eller att det alltid kapsejsar av någon anledning. Jag kan arbeta i grupp och köra ett samarbete. Det är ett ge och ta moment där man får försöka lägga fram sina idéer, ta del av de andras och sedan bygga ihop det här till något konkret som går att arbeta med. Men det största problemet brukar jag tycka är delaktigheten och att ta ansvar. Jag har en tendens att ha stark vilja, mycket idéer och vilja planera allting in i minsta detalj för att förminska oförväntade svårigheter under processen. Men samtidigt vill jag inte ta över i gruppen och ta för stort ansvar, eftersom det är tänkt att vara en jämnt fördelad arbetskraft. Det är oändligt frustrerande att vara perfektionist i sådana här sammanhang där produktionerna har god plats för kreativitet. I alla fall i den ena kursen där vi ska skapa en videoproduktion från start till färdigt resultat. Att få saker rätt, absolut rätt, känns så viktigt för mig, att det är "good enough" är så svårt att bestämma sig för. Liksom, vart drar vi gränsen för när arbetet är okej? När är det bra nog? Perfektion går ju av uppenbara skäl inte riktigt att sträva efter, så gott nog är det man blir tvungen att ge efter för.

För min del så är själva storyn en oerhört viktig bit. Berättelsen måste vara intressant, genomtänkt och med fungerande dialog. Men jag har så svårt att dela med mig av mina kreativa idéer. Det känns läskigt/svårt att lämna över halvfärdiga tankar och scen-idéer till gruppen när det finns en risk för att deras reaktion till materialet är dåligt. Men den delen är väl egentligen mitt problem. Känner väl främst oro för det lilla vi åstadkommit i gruppen än så länge, vi är ju i planeringsstadiet från och med igår eftermiddag och på måndag ska vi ha en färdig idé med bildmanus, textmanus och diverse annat att kunna visa upp och diskutera med en lärare. Tidspressen är helt sinnessjuk under den här uppgiften. När läraren visade och förklarade hur tajt med tid vi har för planering/inspelning/redigering av vår videoproduktion i grupp så kan man väl lugnt säga att jag blev orolig. Kanske till och med så att jag blev arg. Ville skrika högt. 2 veckor. Med en uppgift i en grupp man inte själv valt med personer man kanske inte känner tillräckligt väl för att arbeta bra med. Och så ska man - sex personer sinsemellan - komma överens och ta delat ansvar för att de nödvändiga sakerna blir gjorda med så hög kvalité som möjligt. Kan väl lätt säga att jag är lite dämpat livrädd. Jag är ambitiös, så jag vill oftast sikta högt och leverera ett intressant och bra resultat. Men att vara sex personer - sex viljor - kan vara svårt. Alla måste verkligen se till att leverera, och inte bara sitta där och fundera i all oändlighet när beslut måste tas ständigt och kontinuerligt under arbetets gång.

Kanske inte ska gå in alltför djupt här på bloggen om mina åsikter om lärarens gruppindelning, men alltså. Det blev faktiskt riktigt ojämna fördelningar när det gäller kunskaper. I min grupp har vi ingen som arbetat med videoproduktion förut, men i en annan grupp fick de sex personer som allihop kan det där. Var är rättvisan? Hade ju varit sjukt mycket mer rättvist att fördela dessa personer jämnt i alla grupperna så det finns en likartad chans för alla att genomföra och få en bra film. Men så kommer det troligtvis inte att bli. Jag känner mig sannerligen inte trygg i att skapa en film, känner definitivt inte att jag lärt mig tillräckligt mycket för att kunna arbeta under den tidspress vi har. Att vi egentligen aldrig samarbetat med inlämningar förut är också ett hinder för att det försvårar för oss att vi inte är vana att förhandla, diskutera öppet och starkt om hur vi ska gå tillväga.

Jag har bara lust att krypa in under täcket - ligger redan där just nu - och somna in i en djup sömn tills inlämningen är klar så att vi kan få det här överstökat. Tyvärr går inte det. Man måste kämpa sig igenom.

Har nu varit vaken sen 02:30, klockan är 04:00. Perfekt tid att konfrontera sina tankar och försöka sätta ord på den stress som rör omkring det i huvud och kropp. Tro fan att jag inte lyckats somna om den här gången. Låg ändå tappert i en timma och försökte.

Har lust att komma på flera olika stories som min grupp kan försöka använda sig av. Vår idé just nu är intressant men jag oroar mig för att det blir för statiskt, att det kommer vara för dött att se på och att ingenting kommer att hända. Vi måste ha en händelse, en konflikt som är hela orsaken till att våra två karaktärer sitter på en bänk och pratar med varandra. Får väl se om jag kan spåna på någonting.

Emmy Lea